Phnom penh, Kambodja.
Vi landade i Kambodja den 30 November 2010. Vi hade då en plan för vad vi ville göra med den vecka vi hade på oss. Vi skulle försöka skapa ett kontaktnät för att få hjäp med vårt barnhem samt se hur andra personer i området arbetade.
Det var vårt första besök i Kambodjas huvudstad Phnom penh och vi var inte riktigt säkra på vad som väntade oss. Därför åkte vi bara runt i staden den första dagen för att skapa oss en uppfattning om läget och hur saker och ting fungerade.
Killing field. Ett välkänt område där många barn samlades med forhoppning om att kunna få lite mat eller pengar av turister.
De flesta områden i staden är väldigt fattiga men det finns också rika delar. De var dock mycket färre men kontrasterna däremellan var oerhört påtagliga. Att se fina Mercedes och Hummerbilar åka omkring samtidigt som små barn gick omkring på gatorna och tiggde kändes väldigt konstigt.
En liten bild av verkligheten.
Jag satt på vår balkong en kväll och såg hur en kvinna kom på sin moped med, vad jag förmodar var hennes dotter. Flickan var väl runt fyra-fem år.
Kvinnan släppte av sin dotter längst upp på en gata som var full av resturanger. I sina händer fick flickan en knippe rosor samtidigt som mamman pekade mot resturangerna.
Flickan försökte ta sig upp på mopeden igen men blev snabbt nerknuffad och åter igen dirigerad åt det håll på gatan hon skulle gå.
Mamman åkte sedan runt kvarteret och ställde sig längst ned på gatan och avvaktade. Det tog ca 20 minuter innan den lilla flickan hade gått runt i alla resturanger och fått några av sina rosor sålda. När hon var färdig stod hennes mamma på slutet av gatan och väntade. Flickan gav rosorna som blev kvar och pengarna till kvinnan som såg allmänt nedstämd ut. De körde sedan vidare mot nästa kvarter där jag förmodar att proceduren upprepade sig.
Det kanske låter rätt "vanligt" det jag beskriver, men att sitta där kl 23 på natten och se detta skådespel utspela sig bland onyktra resturanggäster kändes då väldigt absurt. Det var som att omgivning var målad i regnbågens alla färger medans hon själv gick runt i en svartvit värld utan chans till räddning.
Så var det dags för ett besök som var inbokat redan innan resans början och det var hos Sos Barnbyar. Vi blev mottagna på ett väldigt varmt och vänligt sätt. Barnen tyckte det var jättespännande att vi kom på besök och personalen svarade på alla frågor vi hade.
Sammanlagt bodde det 180 barn i barnbyn och det var den kapacitet de hade. För att ett nytt barn skulle kunna flytta dit krävdes det att ett äldre barn lämnade barnbyn. För att få lämna byn skulle de ska vara färdigutbildade i skolan och ha jobbmöjligheter så att de klarade sig på egen hand.
I varje hus på området bodde tio barn samt en faddermamma som jobbade i stort sett dygnet runt. Barnen var indelade i husen efter ålder så de yngre barnen bodde tillsammans osv. Husen bestod av två till tre sovrum, ett vardagsrum, ett kök och två duschrum med toalett. Man blev nästan förvånad över hur fint de hade. De hade en mycket högre standard än vad vi hade förväntat oss.
Här sitter Kristoffer Strid, gränsbarnens ordförande, tillsammans med Mok Vannon som var assistent-director för barnbyn. Det var även han som visade oss runt, svarade på frågor och introducerade oss för de andra i personalen. Mok berättade att de medan vi var där höll på med förberedelser inför deras 10års-jubileum.
På frågan om hur de tar in nya barn till barnbyn svarade han att Kambodja har en socialmyndighet och att Sos barnbyar därifrån hämtar nya barn. Listorna på barn som är i behov av hjälp är dock så mycket större än vad de har kapacitet till, och det är då bara de barn som är registrerade som föräldrarlösa. Behovet beräknas vara mycket större än så.
På området fanns ett kindergarden (dagis) där de hade 3 klasser. Hit var även barn utifrån välkomna i mån av plats. En bit därifrån fanns en skola. (den syns på bilden till höger). Skolan blev färdigställd i Oktober 2010 och var helt nybyggd. De hade precis fått in de första klasserna när vi var där. Vi kom dit vid lunchtid och som ni kan se på bilderna här nedan var det inte direkt "full fart". Elever som bodde nära skolan åkte hem för att äta och de som bodde en bit bort från skolan fick helt enkelt hålla ut till dagens slut eller ta med sig mat.
Även här blev vi förvånade över hur fint de hade. Det såg nästan ut som skolorna gör här hemma. Vi frågade om hur man valde elever till skolan, eftersom skolan, precis som dagiset, var öppen för allmänheten. Mok berättade då att de hade intagningsprov där de som hade bäst resultat eller bra resultat för sin ålder var de som valdes in. I våra ögon kändes det som att de barn som behöver hjälpen mest inte får så stora chanser, men vi var här för att se och lära. Sos hade många bra tips och arbetssätt som vi säkerligen kommer att ta vara på. Dock är det upp till oss att utforma vårt projekt till det vi vill att det ska bli.
När vi lämnade Sos tyckte vi att det kändes bra. Det var mycket frågeställningar man hade haft innan och det kändes nu som att vi hade fått lite kött på benen samt fått svar på en hel del viktiga frågor, inte minst för vårt eget barnhems skull. Dock fanns det fortfarande mycket kvar att göra.
Vi hade hört talas om ett inhemskt barnhem som låg i utkanten av staden. På förmiddagen den 4 December tog vi en tuk-tuk med chaffören vi lärt känna under de första dagarna och begav oss mot Prak Pra. Vi bodde rätt centralt under vår vistelse och det tog ca 1 timme att ta sig till barnhemmet. Ju längre ut mot kanten av staden man kommer desto fattigare blir det. När vi körde in i området där barnhemmet låg kände vi direkt att här är det. Det var som att åka tillbaka i tiden.
När vi kom fram kom det barn springandes från alla håll. Det var knappt vi kom ut ur tuk-tuken, men till slut klämde vi oss ned bland barnaskaran och blev presenterade för madame Leih.
Det var hon som drev barnhemmet.
Lighthouse som barnhemmet heter drivs med bidrag från privatpersoner runt om i världen och helt utan hjälp från regeringen. Enda undantaget är att regeringen skänkt marken barnhemmet står på. De som jobbar där arbetar ideellt och de hade även volontärer som kom någon vecka då och då. Alla byggnader, lekställningar osv var det bidragsgivare/turister som hade skänkt. Barnhemmet hade nyligen fått en tv från Finland vilket var mycket populärt.
Detta barnhem var på något sätt mer hjärtligt och äkta. Det var som att alla där var del av en stor familj.
När vi frågade madame Liah hur barnen kom dit berättade hon att dessa barn hittats sovande under broar, tiggandes på gator eller blivit omhändertagna av övermakten. Det kändes som att de verkligen försökte hjälpa de barn som var i störst behov av det.
På Lighthouse bodde det 108 barn. Det fanns ett flertal byggnader på området och de var uppdelade i pojk och flickbaracker. Det fanns även speciella studierum och huvudämnena för samtliga var engelska och japanska. Anledningen var att språk är en viktig del och gav förhoppningsvis en större chans till ett jobb när de blir äldre.
All mat hjälpes alla åt med att göra i ordning.
Några dagar innan vi påbörjade resan mot Kambodja hade jag och min dotter Isadora samlat ihop två påsar med leksaker som hon tyckte att det var bättre att behövande barn skulle få. Hon är bara 4 år och förstod nog inte riktigt vad det var jag skulle göra, men hon var mer än gärna villig att ge bort lite av det hon ändå inte hade användning för. När jag kom hem visade jag henne en film på när vi delade ut dessa saker på Lighthouse. Då förstod hon mer och verkade väldigt stolt över att hon hjälpt dessa barn.
Barnen på Lighthouse hade inte mycket leksaker utan pengarna gick först och främst till mat och mediciner. När vi kom var det ca 3 veckor kvar till jul. Madame Lieh tyckte att de skulle slå in leksakerna som julklappar till barnen, men när vi räckte över påsarna till henne kunde inte barnen hålla sig från att kika lite på några saker. Man kände sig som en riktig jultomte.
(Tyvärr har vi inga kort från detta, ni får hålla er till tåls till filmen kommer ut).
Barnen på Lightouse tyckte om att umgås med folk som kom och hälsade på och gärna leka något. Vi kom då överens om att spela lite fotboll med dem. Till en början var vi bara några stycken men det slutade med att hela gårdsplanen var full med folk.
Där sprang vi och sparkade på en boll som såg ut att ha sett sina bästa dagar, på en plan full av grus och sten, med träd som stod mitt i spelplanen och sällan har fotboll varit så kul. Det var som om tiden stod stilla. Det som till slut satte stopp för spelet var orken och då inte hos barnen utan för oss.
Det vi tar med oss mest från Lighthouse förutom den underbara upplevelsen är de goda möjligheterna till ett framtida samarbete. Det fanns här outnyttjad mark där eventuellt ett framtida Gränsbarnen barnhem kan komma att stå. Vi håller fortfarande kontakt med Lighthouse och av dom fick vi även mycket hjälp med att få veta vad det kostar att bygga och driva ett barnhem i den här storleken. Det jag kan säga är att det inte kostar mycket pengar att hålla ett barn vid liv. Dessa barn levde på ca 5 kr om dagen och det täcker då mat, vatten samt mediciner. Sen tillkommer skolavgifter och sådant, men på det hela taget känns inte vårt mål så långt bort trots allt. Det är något som glädjer oss oerhört.
Detta var lite från vår resa. Just nu sitter vi och redigerar film från resan som ska läggas upp så snart vi kan. Vi vill passa på att tacka alla som följde med oss på resan via facebook, alla ni som har gått med som månadsmedlemmar och alla ni som nu tar er tid att läsa detta.
Sist men inte minst ett stort tack till dig Pontus, som följde med på resan och gjorde en stark arbetsinsats som kameraman.
På återseende
Kristoffer strid
Ordförande Gränsbarnen.
